En del lärare frågar mig om retorikövningar att göra i klassrummet. Jag kryddar mina retoriklektioner med flera övningar för att eleverna ska få röra på sig, våga själva och våga tillsammans. Idag beskriver jag övningen ”Den tråkiga saken”.
Så här går den till.
Dela in eleverna i grupper med ca 4 i varje.
Eleverna bestämmer vem som ska börja vara talare i gruppen och vem som är tidtagare.
Talaren får en sak av de andra i gruppen. Vad som helst som de har runt sig. En pappersbit, ett hårspänne, en telefon, en laddare, en penna, ett juicepaket, ett suddgummi, nyckel…
Talaren har 30 sekunder på sig att prata om saken som om det är världens mest ointressanta, meningslösa, tråkiga sak.
Tidtagaren bryter. Talaren får 30 nya sekunder att prata om samma sak som om det är världens mest fascinerande, intressanta, spännande sak.
Turtagningen går vidare och nästa talare får en ny sak av gruppen.
Alla gånger jag gjort det här kan jag peka på samma saker som händer och som ger eleverna insikt om hur mycket variation de faktiskt har som talare. De kan mer än de tror.
Retorikövningen visar också att de kan hitta ett engagemang och visa det även om de ibland behöver prata om ett ämne som de inte brinner för. Jämför gärna med hur någon relativt ofta behöver informera om saker på ett möte i arbetslivet som kanske inte känns så spännande vid första tanken.
När eleverna pratar om den tråkiga saken har jag sett det här hända:
De säckar ihop i hållningen
De pratar monotont
De ler inte
De pratar i ett lågt röstläge
De pratar med långsamt tempo
De varierar inte sin mimik
När eleverna pratar om den fascinerande saker har jag sett det här hända:
De sträcker på sig
De varierar sin röst
De ler
De pratar med ett högre röstläge
De pratar snabbare
De varierar sin mimik
Det som är spännande att lyfta fram är att dessa skillnader finns i alla individer men bredden kan vara olika. Vi är olika uttrycksfulla som personer. Men jämfört med sig själv så finns alla de här variationerna hos varje individ. Detta är viktigt att förstå för att eleverna inte ska fastna i en enda bild av sig själva som talare, till exempel:
”Jag pratar inte så snabbt”
”Jag har inte så mycket gester”
”Min röst är monoton”
”Jag ler nästan jämt”
Jämfört med sig själv har varje person en bred palett av uttryck och alla uttryck kan de plocka in i talarrollen. Den upptäckten blir ofta en aha-upplevelse för eleverna (och lärarna när jag gjort den här övningen med dem. Prova med kollegorna!).
Har du själv tänkt på dina olika uttryckssätt? Var det här en bra övning för dina elever?