Jag var på 20-årsjubileum för estetprogrammet jag gick på gymnasiet. En fantastisk kväll med både många ”precis-som-det-var-då-moments” och sköna vuxensamtal med gamla vänner. Det var öppen scen och kan retorikern låta bli att tala då? Nej.
Jag valde att framföra en bit som jag skrev till ett Rhetoric Slam. Temat om identitet och hur vi kan fastna i andras ord om vilka vi är tyckte jag passade bra en kväll då man möts och kan bli lite snurrig av vem man var då, vem man är nu och vem andra trott att man skulle bli. Nu delar jag med mig av det jag sa till dig också. Hoppas du får några goda tankar av det.
När jag hör ordet ”makt” är det första jag kommer att tänka på Snaps 90-talshit ”I´ve got the power”.
En kompis till mig i högstadiet ställde sig mitt i gympasalen och sjöng den starkt och självsäkert. Det var pinsamt och inte alls sant. Men hon trodde på det.
Vem hade rätt? Vem hade makt att bestämma huruvida min kompis var cool eller kuf? Vem har makt att bestämma vem du är?
Ord har makt. Så, vi tar oss till alltings början.
Redan när vi föds har vi små frön av intressen och egenskaper. Men de fröna tycks chanslösa mot makten i föräldrarnas ord.
Typ som min son. Han älskar traktorer. Men bara för att traktorer är det första han gillar så är det inte det enda han gillar. Så jag får försöka, in the holy name of genustänk, att inte utöva traktormakt i hans liv.
Tänk dig kärnan i en människas hjärta. Den är bar, naken när vi föds. Du är den du är. Men vi växer och snappar upp vad andra säger. Ord om hurdana vi är tar vi till oss och fäster i lager på lager runt kärnan. Och efter en tid har vi byggt vår identitet av makten i andras ord.
Så, Vem har makt att bestämma vem du är? Är det alltså föräldrar och andra runt dig när du växer upp och sen är det kört?
Nej, jag tror inte det. Alice Walker, författare till purpurfärgen säger så här: Nobody is as powerful as we make them out to be. Ingen har mer makt än den du ger dem.
Makten är din och min. Vi kan välja vems ord vi klär vår kärna i.
Min kompis är ett bra exempel. Hon sjöng högt och tänkte att hon var cool och gav sina ord mer makt än våra.
I Idol finns det två typer av människor. De som ger juryn makt över sin identitet och kommer ut från audition gråtandes: ”De sa att jag inte kunde sjunga alls. De va bara så himla elaka.” Och de som inte ger juryn makt och kommer ut oberörda av sågningen: ”Alltså, de vet inte vad de snackar om. Jag är popstjärna så är det bara.”
Vi har nog alla saker i oss som är ett resultat av makten i andras ord. Typ att din mamma förutsatte att du älskar traktorer och du vill bara skrika: Det var en fas mamma! Jag gillar blommor nu!
Då kan det vara tungt att ta tillbaks makten och bygga din identitet med bara egna ord. Men vi är inte ensamma i världen. Vi behöver omge oss med människor vars ord har positiv makt i våra liv. Jag ska ge Alice Walkers ord mer makt i mitt liv: Ingen har mer makt än den du ger dem.
Eller som SNAP sa i sin 90-tals hit: I´ve got the power!
Vems ord ger du makt i ditt liv?