I många presentationer och tal ser jag att talaren inte vågar lita på sina pauser. Det är synd. En kort stunds tystnad innan man går vidare har flera fördelar.
Mottagaren får chans att reflektera.
Du som talare får chans att samla dig inför nästa avsnitt.
Mottagaren spetsar öronen när det blir tyst och blir redo för nästa avsnitt.
Alla dessa fördelar försvinner om du fyller ut din paus med fraser som: ”Så så är det.”, ”Mm, det var det det.”, ”Yes, då går vi vidare”.
Jag känner ingen som skriver med dessa fraser i sitt manus, ändå kommer de fram i skarpt läge. Ofta har det med en viss osäkerhet att göra. Du har just sagt något som du önskar respons på från dina mottagare men de sitter där tysta och lyssnar snällt med stillsamma miner som varken uttrycker bu eller bä. Då är det lätt hänt att själv fylla i med responsen och då blir det bara en onödig fras.
En del är lite rädda för själva tystnaden, för att det kan verka som om du som talare tappat bort dig. Men att vara tyst i tre sekunder uppfattas ofta som ett skönt andetag av mottagaren medan det känns som en obekväm evighet för dig som talare. Kom över det och håll tyst! Det är mitt råd.
Tips för lyckade pauser
Skriv in dina pauser i manus på ett eller annat sätt; markera dem visuellt med en annan färg, ha många blankrader mellan avsnitten, skriv ”PAUS” mitt i manuset, vad som än passar dig.
Om du är nervös – försök inte göra något retoriskt mästerverk av pausen. Räkna bara långsamt till tre. Sen kör du på igen.
Om du inte är nervös är pausen ett ypperligt tillfälle att hinna ta in dina mottagare ordentligt; leta efter trötthetstecken, förvirrade miner eller uppmuntrande leenden. Du kan också hinna känna av hur presentationen hittills gått och om du behöver ändra något i din retorik (tempo, mer humor, korta ner) innan du fortsätter med presentationen.
Lycka till och håll tyst!