Dela, dela, dela och den stora tröttheten

Ibland blir jag trött på att dela. Alltså dela med mig av känslor, tankar och upplevelser på Facebook, Twitter och Instagram. Ska säga på en gång att det här är inte ett inlägg om retorik. Åtminstone inte på ett tydligt sätt. Det är en ytterst personlig reflektion över hur jag som företagare hanterar stress kring sociala medier.

Maria, den unga tjejen som blev Jesus mamma, har lärt mig en sak. När herdarna hälsat på den natten då Jesus föddes, när hon alltså varit med om sitt livs händelse under mycket märkliga omständigheter, så står det inte att hon genast sprang och berättade det för sina vänner eller grannar eller mamma eller bästis. Det står att hon tog allt det till sitt hjärta och begrundade det. 

Begrunda. Det ordet gillar jag. Jag tror man bäst begrundar på egen hand. Och mycket kan hända i en människa när man tar tid för egen reflektion innan man delar insikter vidare. Det här får mig att tänka på ett stycke jag skrev för ett par år sedan, när vi bodde på landet. 

Häromdagen promenerade jag genom byn. Dikesrenarna prunkade av lupiner och fluffiga maskrosrester, luften var tung som om det skulle regna senare den dagen. Grönskan hade gått från sin skira vårskrud till full försommarprakt. Mättad, livfull och rik. 

Längs vägen kom en doft efter en annan emot mig – syrén, hästhage, åker, regn, hägg. Bakom en krök fick jag syn på ett övervuxet, gammalt växthus. Det var som undangömt bakom en liten lada och nästan täckt i grönska. Taket hade knappt några glasrutor kvar utan bara ruttna träramar. Och rakt upp genom det ruttna, håliga taket växte ett mäktigt träd. 

Jag log åt synen. 

Det mest naturliga var att tänka på det som ett övergivet, skräpigt växthus. Men jag såg istället ironin i det bortglömda som fått sådan växtkraft att en helt träd lyckats ta sig upp. Det måste stått orört i många år, femtio kanske. Det var det sanna växthuset tänkte jag. 

Tänk vad som kan hända när något får vara i fred. 

Och så blev det en bild också för mitt inre liv. Ibland behöver man bara vara ifred. Bortglömd kan det tyckas av bloggvärlden. Ingen att notera i twitterflöden eller facebookstatusar. Men där, i lugnet, när något eller någon bara får vara utan inblandning från annat runt omkring. Där kan det växa. Med full kraft. 

Och en dag, långt senare, ser alla som går förbi ett mäktigt träd.

Hållbar företagare – Hållbart företagande

Jag vet att jag får offra Google Ranking och andra SEO-aspekter när jag väljer att begrunda i mitt hjärta istället för att dela. Men kanske är det en aspekt av det som börjar kallas hållbart företagande, för att jag ska orka länge. Jag vet att det ökande följarantalet på Twitter planar ut och att bloggbesöken avtar när jag väljer att växa i lugn och ro. Men jag vägrar hetsen. Vill du få tag i mig så lovar jag att jag kommer svara, men kanske inte på en twittersekund. Jag väljer att tro att långsamt leder också någonstans. 

Ta det lugnt i veckan!

Känner du igen dig i att va trött på att dela? Hur hanterar du det? 

Kommentera

Stäng meny