Därför ska du INTE föreställa dig publiken naken

Titta gärna på det här från Ted Talks om att besegra scenskräck. Hans sång tar upp ett vanligt råd för att hantera nerver: Att föreställa sig sin publik naken. Ett råd som jag dissar fullständigt. Här är anledningen: 

Om du verkligen stod inför en grupp nakna människor så vore det oerhört märkligt – kanske komiskt – men ytterst absurdt. Du skulle knappast känna samhörighet med dem. Du skulle vilja ta distans.

Kanske skulle du känna dig överlägsen och kunna skratta åt dem för ditt inre. Du skulle tänka: Vilka puckon.

Eller så skulle du känna dig underlägsen och rädd. Förväntas det att jag ska vara naken nu också? Det har du troligtvis ingen lust med.

Förmodligen, precis som på badhuset, skulle du ha svårt för att se dina nakna medmänniskor i ögonen, men ja, var ska du annars titta?! Det finns ingen annan safe zone att fästa blicken på heller så du skulle anstränga dig för att titta bort. 

Allt det här går stick i stäv med min viktigaste ledstjärna om att möta sin publik som medmänniskor.  Skapa närhet och samhörighet. Känsla av att möta varandra. Se varann och lyssna in. 

Ja, det skulle vara om du möjligen föreställer dig dem och dig själv som nakna och att ni möts i någon slags fri sfär utan kulturella ideal eller sociala koder kring klädsel. Men då föredrar jag nog ändå kläderna på, men utrustad med nyfikenhet på den andra oavsett vad de yttre attributen förmedlar. 

Så, en naken publik är en obehaglig publik. En obehaglig publik är svårare att möta med sin nervositet. Så möt dem med kläderna på även om lökringar skymtar under armarna och det känns som tröjan fladdrar i takt med din höga puls. 

Vad gör du för att hantera dina nerver?

Kommentera

Stäng meny